Alltings pris men ingentings värde – en ekonoms perspektiv

Här kommer lite funderingar på marknadsprissättning kontra pengsystem i offentlig sektor. Jag har börjat tro att mycket av New Public Management-paradigmet bygger på en missuppfattning av vad marknader gör bra, och att det ska upp i välfärdsdebatten.

Så när marknader fungerar bra går det att sammanfatta med två ekvationer: priset av en produkt är lika med marginalkostnaden som i sin tur är lika med marginalvärderingen. Marginalvärderingen av en vara är betalningsviljan— rika människor kommer alltså att ha en högre marginalvärdering.

Priser ska sedan ändras så att det här gäller på alla marknader. Det här är “effektivt” för om en vara kostade mindre än sitt värde att producera borde man göra mer av den varan och mindre av en annan.

Pengsystem i offentlig sektor fungerar något annorlunda. Då sätter staten priset på telefonsamtal och sjukhussängar, och låter producenter anpassa sin produktion. Det återskapar en del av marknaden, att kostnaden ska vara lika med priset, men misslyckas med en annan del, att priset ska vara lika med värderingen.

Teknisk poäng, men viktig i praktiken. Kostnader och värderingar handlar nämligen inte bara om äpplen och apelsiner, utan om servicenivå, städning, trevlighet, reklamationsrätt, etc. Till exempel:

– Varför delar affärer ut smakprov men inte hela oxfiléer?
– Varför är billiga vandrarhem sämre städade än hotell?
– Varför måste man hämta varorna själv på IKEA men inte på en dyr klockaffär?

För egen del tycker jag att värdering kontra kostnad är det bästa sättet att organisera dessa skilda observationer.

Det bra med marknadslösningar är att de ofta är robusta — företag har incitament att upptäcka om kunders värderingar skiljer sig från kostnader längst de mest okända dimensioner. I vårt nuvarande prissystem däremot  bryr sig sjukhusen om att jämföra sina kostnader med det offentliga priserna, men inte om priserna faktiskt reflekterar brukarnas värderingar. Billiga lösningar som värderas högt behöver inte genomföras: t ex att par får bo på samma ålderdomshem.

Systemet idag bygger på idén att det offentliga har perfekt information om hur mycket brukarna relativt värderar god mat och brist på komplikationer, och att problemet är att sjukhusen inte möter denna efterfrågan på ett rationellt sätt givet sina kostnader. Det är då bra att betala utförare för matlagning och operationer och låta dem själva anpassa produktionen givet sin kostnadsstruktur.

Men tror vi att det här är problemet? Jag skulle våga säga att det nog är lättare för staten att veta hur billigt olika operationer kan utföras än att bedöma behoven hos brukarna  i termer av pengar. Kostnader kan man hitta i internationella jämförelser och årsredovisningar, medan människors önskemål är ganska komplexa. Det känns naivt att betalning för kortare telefonköer löser problemet.

Så pekar reflektionen framåt då? Ja, en slutsats är såklart att det är svårt med offentliga tjänster. Ett marknadsprissystem har ett antal ganska listiga mekanismer för att reglera mångdimensionell kvalitet, så man kommer lite närmare ekonomens slutats att det viktiga är omfördelning som ser till att alla har tillräcklig köpkraft på marknaden.

Det andra är dock en varning mot övertro på prismekanismen när man väl driver verksamhet offentligt. Jag skulle inte kalla det marknadsfundumentalism, men det handlar Hayeks liberala ideal att staten ska sätta upp generella spelregler som sedan neutralt övervakas. Viljan till prissystem tycks bygga på en vilja att man ska förmedla tjänster genom några väldigt breda regler som sedan ska fungera automatiskt.

Det här tror jag är falskt. När det offentliga producerar tjänster behöver de  oundvikligen vara djupt engagerad i många detaljer; Atlas Copco styr inte internt med priser och Stockholms Läns Landsting ska inte heller göra det.  Vi måste se till att systemet inte bara låter prisinformation flöda nedåt, utan att relativa värderingar kan flöda uppåt (här är vårdvalsmekanismer betydligt bättre, men när tjänsterna blir mer komplexa landar de också i att betala pengar till vårdcentralerna för specifika saker). En centralkommité ska inte bestämma allt, men bra styrning kommer nog vara ett hopkok av frivilligorganisationer, professioner, privata bolag, politiska församlingar och patientföreningar. Det är  trial and error och handlar om att brukarnas krav hörsammas, kostnaderna hålls nere, innovation främjas och rättvisa garanteras. Bygget kommer vara lite mer  ad hoc, men vi ska nog erkänna att historiens slut inte är en  prislista.

p.s.
1000 kr i bonus per förlossning när samverkan mellan utbildning och olika sjukhus havererat. 

  

Advertisements

Maxgate

En jobbig effekt av Maxgate är att feeden fylls av beräkningar om kostnad per jobb. Beräkningen är helt feltänkt, och både täljare och nämnare saknar mening. Kritiken mot beräkningarna missar skogen för alla träden.

Först täljaren: En skattesänkning är inte en kostnad, för någon annan vinner vad staten förlorar. Man måste modifiera kostnaden med hur högt man värderar mer pengar åt privatpersoner kontra mer pengar åt det allmänna. Det är därför högern kan stödja skattesänkningar utan positiva kringeffekter, eftersom man värderar pengar hos privatpersoner mer än staten, medan vänstern vill se att rätt grupper gynnas eller att det finns andra positiva aspekter

Sen jobbskapandet: En branschsubvention ökar sysselsättningen i branschen mycket och total sysselsättning lite, eftersom branschen växer på bekostnad av andra branscher. Sanningen är att på sikt bör nästan effekten uteslutande handla om omfördelning av arbetare mellan branscher snarare än sysselsättningsökningar. Mäter man branschsysselsättning överskattar man konsekvent effekterna. 

Exempel: Tänk när regeringen ska gynna fjällnäringen genom att halvera restaurangmomsen igen för alla som serverar Polarbröd. Självklart innebär det att alla restauranger inför polarbröd på en undangömd del av menyn. 

Reformen utvärderas och den starka expansionen har lett till att intäkterna faktiskt ökat
från Polarbrödsbranschen. “Kostnaden” för subventionen var negativ, och 130,000 jobb skapades (hela den nuvarande restaurangbranschen).

Vänstern protesterar hurdå? Genom att disktura huruvida Polarbrödsbranschen kanske hade växt ändå, eller om man har mätt sysselsättningsförändringen fel…suck
http://alliansfrittsverige.nu/aktuellt/2012/08/farre-anstallda-inom-restaurangbranschen-trots-sankt-moms

En kortare statsskuld?

Kan en mer kortfristig statsskuld bidra till finansiell stabilitet?

Likviditetsrisk i ett finansiellt system kommer från att investerare vill ha korta papper och att låntagare vill ha långfristiga lån. Banker sköter transformationen och exponeras därför mot runs – när låntagarna vill ha tillbaka sina pengar kan bankerna inte sälja de långa lånen till fullpris. Allt är kört.

Om staten har kortare upplåningsstruktur innebär det att låntagare som kollektiv vill ha mer kortfristiga lån. Detta minskar transformationsbehovet och därmed risken för runs. I praktiken sker det genom att banker kan hålla en massa kortfristiga statspapper med ett stabilt nominellt värde, vilket skyddar mot likviditetschocker. Långa obligationer svänger mer i värde när förväntningar om framtida räntor förändras.

Motargument?

Staten kan själv råka ut för en run – men det är inte troligt om man har en egen valuta.

Staten exponeras för ränteosäkerhet – sant, men kanske inte så dramatisk? Om man har 40% av BNP korta papper så innebär en ränteökning från 2% till 8% att räntekostnaderna ökar med 2.4% av BNP: kanske en risk staten är kapabel att bära? Det är speciellt bra om staten kompenseras för risken med lägre räntor överlag.

Helt klart värt att tänka på..

Addendum:

Så hur ser verkligheten ut då? Väldigt intressant faktiskt: man kan kolla på Riksgälden. Förra året lånade Sverige 163 mdr på den korta penningmarknaden, och 226 mdr på den långa kapitalmarknaden. 42% kort och 58% långt. 2015 förutspås vi låna 289 mdr kort och 161 mdr lågt, dvs 64% kort och 36% långt. Det möjliga skifte jag pratar om i inlägget sker delvis redan nu.

Mandela — en minnestanke

General Viljoen sitter hemma hos Nelson Mandela innan Sydafrikas första fria val.

— “Vil jy te hê (vill du ha te)?”  frågar Mandela.
— “Ja, asseblief (ja, tack)” svarar Viljoen.

Afrikaans har Mandela lärt sig i fängelset, och han använder språket för att komma närmare sin gäst. General Viljoen  tänker starta ett gerillakrig mot det nya styret, och Mandela har bjudit hem honom på te för att undvika konflikten. Viljoen blir tagen av den generöse Mandela och lämnar mötet utan krigslust.

Mandela har — som bekant — avlidit. Samtalet med Viljoen är illustrativt för hans gärning; Mandela blev en  modern hjälte genom att ingjuta respekt i såväl vänner som fiender. Idag sörjer världen Mandela, och jag vill reflektera lite över hans gärning från mitt eget perspektiv.

Read more of this post

Göra nåt eller göra rätt

I politisk debatt finns det ofta förslag av två typer. Somliga förslag kommer från en ordentlig förståelse av ett problem, och andra kommer från viljan att “göra något”. Tekonokratiskt tråkiga — eller radikalt roliga. Jag har skissat på ett diagnostiskt test för att avgöra:

Be en person jämföra sitt förslag med ett väldigt liknande förslag.

Om någon vill införa en skatt på bonusar i banker, fråga varför inte en utdelningsskatt vore bättre? Är åsikten genomtänkt bör svaret handla om bonusars speciella egenskaper i en bank. Är åsikten inte genomtänkt får man nog svaret att mer utdelningsskatter på banker också vore bra. Man behöver inte få en referenslista, men en vettig avvägning kan man allt efterfråga,

En annan besläktad metod är att be folk motivera en viss siffra. Dvs, vill någon sänka sjukersättningen till 70%, fråga varför inte 65% eller 75% vore bättre.

Jag tror att det här fungerar eftersom ordentligt genomtänkta förslag kommer från en god förståelse av problemet. Det innebär att man har en bild i huvudet av hur saker och ting hänger ihop, vilket gör det enkelt att analysera alternativa förslag. Det viktiga för sämre genomtänkta förslag är istället att de ligger i en box som “göra något åt bankerna”. Ombeds man jämföra två förslag som båda gör något åt bankerna saknar man verktygen.

Jag känner också att det här är ett ganska bra test att tillämpa på sig själv. Vi har alla frågor där vi är pålästa, och frågor där vi har en åsikt mest för att. Att själv försöka utvärdera detaljaspekter av ens åsikter kan hjälpa en att upptäcka saker man borde läsa på.

Revisiting Brideshead Revisited

Varför gick det så taskigt för den brittiska överklassen i början av 1900-talet?  Det såg ju så bra ut.

Fascinationen för Brideshead Revisited och Downton Abbey visar att frågan intresserar.

Thomas Piketty gav (omedvetet) ett svar idag när han presenterade sitt papper om förmögenheters historiska storlekar. Grafen är hämtad från pappret och visar Storbritannien

Två saker märks.

1. Markvärden faller från 700% till 20% av BNP mellan 1700 och 1950. Minskningen blir snabbare efter 1880.  När industrin växte blev marken mindre viktig, och en livsstil som gick ut på att använda avkastning på mark för att anställa tjänstefolk bröt ihop när industrialiseringen gjorde att markräntan sjönk i relation till lönerna.

2. Första världskriget. Under första världskriget sjönk den brittiska nationalförmögenheten från 700% till 250% av BNP. Detta är extremt och beror på att värdet på av utländska tillgångar (Storbritannien hade varit en stor investerare) och inhemsk kapitalstock kraschar.

Vad är mekanismen bakom kraschen i tillgångar? Storbritannien själv var ju orört. Det snabba svaret är att i utlandet köpte man mat istället för tillgångar, och i hemlandet byggde man vapen istället för kapital.

Storbritannien hade också ett lustigt sätt att finansiera kriget, vilket nog förklarar varför just investeringarna föll så mycket. Överraskande nog ville man inte ta upp en stor statsskuld för att betala kriget, utan försökte höja skatterna för att betala det löpande. Det blev såklart väldigt höga skatter och vinstskatten började på 50% och ökade till 80%. Gissningen är alltså att det inte blev mycket utdelning till överklassen, och att det var denna utdelning som brukade investeras i utlandet och i inhemska kapitalvaror. 80% vinstskatt kunde nog också göra en lite blek om nosen vad gällde investeringar, speciellt då skatten hade ökat från 50% och framtiden såg oviss ut.

Man slutade alltså investera både i utlandet och i brittisk industri och överklassens egendomar föll i värde. (Om skattehypotesen stämmer om investeringarna borde vi också observera att konsumtionen inte föll lika mycket på godsen: intressant fråga).

Något att tänka på nästa gång ni ser Downton Abbey!

Bok om samma fenomen.

Banker och Pengar – den Eviga Frågan

Från ekonomiskt håll ser man banker som en mellanhand som matchar låntagare och långivare. Banker låter oss omfördela resurser över tiden mellan tider när våra inkomster är stora och små, samt mellan folk med små investeringsmöjligheter till de med goda investeringsmöjligheter.

Denna syn har dock ifrågasatts på senare tid. Michael Kumhof från IMF och Andreas Cervenka är överens om att bankers förmåga att skapa pengar betyder att den klassiska synen är fel. Michael Kumhof berättar i en intervju med Cervenka att “folk tänker på banker som mellanhänder som det beskrivs i läroböckerna, men det är helt fel.” Kumhof har också gjort en Youtube-video som är populär i min facebook-feed.

Argumentet är att banker inte behöver insättningar för att göra lån. De skapar istället insättningarna när lånet görs. Därför kan man inte se det som att banker förmedlar pengar från sparare till långivare. Lån orsakar insättningar, inte tvärtom.

Så ska vi slänga den gamla modellen av bankers verksamhet i paperskorgen? Knappast. Visst gör banker lån genom att skapa en insättning på låntagarens konto, men om man hoppar därifrån till att banker inte är finansiella mellanhänder gör man en rejäl tankevurpa. Problemet ligger i att man misstolkar hur man ska se på orsak och verkan i ekonomi.

Innan vi förstår felet i deras resonemang måste vi först förstå hur orsak och verkan SKA ses i ekonomi. Då banker är svåra och abstrakta, börjar vi med ett enkelt frisörsbesök för att förklara poängen.

Så, jag går till frisören och betalar 200 kr för en klippning. Jag blir klippt.

Fråga:  Vilket alternativ är sant:

  1. Betalningen orsakar klippningen.
  2. Klippningen orsakar betalningen.

Kanske alternativ 1, betalningen kom ju först. Men det är ju inte orimligt att betala efteråt, så isåfall borde alternativ 2 kunna vara sant i en värld där en i stort sett identisk transaktionen genomförts. Rätt svar är nog att frågan är bisarr, och här ligger nyckeln till varför Kumhof har fel. På något sätt är ju klippningen och betalningen två aspekter av samma handling: att förstå dem separat verkar märkligt.

Så vad är rätt sätt att förstå ? Ja, grunden är att det finns en klippning som jag värderar till mer än 200 kr, och som frisören tycker det är värt 200 kr att utföra. Detta ger möjlighet till handel, som kan ske på en rad olika sätt. Sanningen är att den kan ske på precis alla sätt som gör frisören 200 kr rikare och ger mig en klippning. Det betyder att jag kan betala kontant, eller betala på kredit och lova att betala imorgon, eller någon än mer komplex lösning med vidaresålda fakturor och bankgirobetalningar. Många transaktioner kan implementera samma utbyte — ekonomiskt sett är detta mindre viktigt.

Nu tillbaka till banksituationen. Vi är mogna att förstå Kumhofs feltänk. Han försöker inte förstå ekonomin bakom de byten som sker, utan kollar bara på de transaktioner som utför bytet. Det förvirrar ofta mer än det klargör. Låt oss nu istället börja med ekonomin, och förstå bankerna därefter.

Vilken handel är möjlig? Jo, ett huslån kan finnas därför att det finns någon som är beredd att betala ränta under 40 år för att få tillgång till 2 Mkr idag, och att det samtidigt finns människor som vill avstå från konsumtion idag för att få ränta imorgon. Frisörsexemplet lär oss att det finns olika sätt att utföra den här transaktionen, och att alla fungerar bra så länge kvantiteter av rätt storlek byter ägare.

Ett sätt är att de som vill spara sätter in sina pengar hos en bank. Insättarna utlovas ränta på pengarna, och de litar på löftet eftersom de vet att banken kan göra huslån till en ränta så hög att det räcker både till insättarna och bankens omkostnader. Banken gör ett lån och ger pengarna till husköparen. Banken använder ränteintäkterna till att betala insättarna.

Ett annat sätt är att banken helt sonika ger ett lån till husköparen — detta är den värld Kumhof beskriver. Husköparen får 2 Mkr på sitt konto och banken får en fordran på husköparen. När köparen skriver ut en check till säljaren måste banken ordna pengar. Det kan verka som ett problem, men eftersom banken har en inkomstkälla, räntan och amorteringen på lånet, går det bra. De kan göra en kampanj för att få insättningar där de erbjuder en generös ränta. De kan sälja obligationer eller aktier till finansmarknaden. De kan låna av andra banker med sitt bolån som säkerhet. I alla fall kommer de att få pengar av de som vill ha del av ränteintäkterna, dvs de kommer få pengar av de som vill konsumera i framtiden hellre än idag. Precis som i tidigare fall är slutresultatet att pengar har flyttats från sparare till köpare idag, i utbyte mot ett flöde av räntebetalningar i framtiden.

I båda fallen är sparandet och lånandet intimt förknippade. I första fallet hade inga insättningar gjorts om det inte funnits en förväntan att pengarna skulle lånas ut så att räntan skulle täckas. I det andra fallet skulle inte låntagaren acceptera en insättning på 2Mkr som utbetalning av lånet om han inte trodde att någon skulle vilja vara långivare till banken. Detta sker  eftersom han då inte skulle kunna använda insättningen till att betala huset. Analogin till klippningen är omedelbar.

Slutsats: Transaktionsnät gör dig förvirrad och får dig att missa ekonomin. Det sker eftersom det finns tiotusentals sätt att implementera ekonomiskt identiska aktioner. Tänker man på ekonomin bakom så inser man de stora likheterna mellan att ha insättningar först och sedan låna, eller tvärtom. Att säga att det ena eller andra alternativets existens skulle ändra fundamentala analyser av banker är fel.

Inkomstförsäkringar och skattesatser

Första seriösa inlägget på ett tag. Det blir en teknisk fråga som jag grubblat på en del:

Hur ska vi hantera inkomstbaserade förmåner när vi tänker på skatter i Sverige?

En syn är att vi inte ska se sociala avgifter som skatter eftersom de är försäkringspremier. Jag håller inte med om detta fullt ut. Visst minskar den effektiva skatten pga inkomstbaserade förmåner, men minskningen behöver inte motsvara storleken på sociala avgifter.

Vad är då den rätta definitionen? Jo, marginalskatten är skillnaden mellan hur mycket dina totala tillgångar ökar jämfört med vad din arbetsgivare betalar dig när du får en löneökningTillgångarna du får kan vara pengar, försäkringar, förmåner och pension. Denna definition tillåter att staten kan kräva att du köper specifika saker för din lön.

För att få den sanna skatten ska alltså ökningen av alla inkomstbaserade förmåner dras av (och minskningen av värdet i behovsprövade förmåner läggas till). 

Hur förändrar det här vår bild av skattesystemet?

För det första är vårt skattesystem mer progressivt än vad marginalskatterna tyder på. Nar du är under taket i försäkringssystemen ger löneökningar både mer pension och mer generösa försäkringsvillkor. Över taket sker inga sådana avdrag. Speciellt viktigt är att man slutar få pensionspoäng efter 30,000/månaden. Analysen gör mig därför mer positiv till hur mycket omfördelning det svenska skattesystemet bidrar med.

För det andra ändras tolkningen av skatterna i medelinkomstskiktet. Höga skatter på medelklassen som går till obligatoriska försäkringar tycks tyda på höga skatter och lite omfördelning. Resonemanget här illustrerar dock att en del av skatten inte är en skatt, utan en konsumtionsstyrande politik som kräver att du köper specifika saker. Eftersom du själv sedan äger de här sakerna har policyn inte samma effekt som skatter.

Not: Progressivitet här har analyserats främst mellan medelklassen kontra höginkomsttagare. Minskade behovsprövade bidrag kan ha omvänd effekt längre ned i inkomstfördelningen (även om Sverige traditionellt sett har haft mindre behovsprövning än t ex Storbritannien och USA).

Ett försök till omstart

Jag planerar att börja blogga lite igen. Det känns som att jag har haft en del idéer förra året och en blogg blir ett bra sätt att konkretisera och sprida dem.

Politik, ekonomi, vetenskap och samhälle kommer vara det breda temat, men det mer exakta innehållet kommer förhoppningsvis att utvecklas organiskt över tid, alltefter vilka idéer som intresserar mig för tillfället. 

Just nu ägnar jag mycket tankemöda åt penningteori och finans, och tänkte därför börja bloggen med en del inlägg om detta. Det tycks mig även vara ett ämne där det är väldigt viktigt för ekonomer att kommunicera utanför akademin. I många områden, som till exempel lönepolitik, tror jag att djup social- och människokännedom, en dos sunt förnuft, samt ekonomiska tumregler som “kolla på incitamenten” ofta kan nå bra slutsatser. Penningpolitik och finans är så komplicerade att strukturerade tankemönster faktiskt kan bidra med något — även om överförenklingar och framförallt bristande institutionell kännedom är ett stort problem med många ekonomiska analyser av finansmarknaden.

 

Varför blir det bostadsboom?

Att det bakom varje tigerekonomi döljer sig en bostadsbubbla är ett välkänt faktum. Krascherna i Sverige, Japan, Irland, Grekland och Spanien föregicks alla av en byggboom. Däremot är det inte alltid det pekas ut varför det bör vara på det här sättet.  Här följer en kort förklaring av hur tillväxt, konjunkturcyklar och bostadsbyggande kan tänkas hänga samman.

Effekten av tillväxt i en mini-modell 

Låt oss göra två rimliga antaganden och se vad det leder till. Låt oss anta att vi lägger en kostant andel av våra inkomster på boende.  Detta innebär att hyran på en bostad är proportionerlig mot BNP delat på bostadsbeståndets storlek. Antag också att det inte finns gratisvinster, och att kostnaden för nybyggnation därför är lika med nuvärdet av alla framtida hyror.

Antag nu att tillväxttakten går upp. Vad händer?

Innan var nybyggnationskostnaden lika med nuvärdet av alla hyror. Tillväxten gör framtida hyror högre och därför blir vinsterna högre än byggkostnaden. Vad återställer jämvikten? I modellen finns det tre förslag: diskonteringsräntan, byggnationskostnaden, och hyresnivån. Och ja, i Eurozonen är ju räntorna givna utifrån. Kapitalimport, omskolning och arbetskraftsinvandring kan hålla byggkostnaderna nere.

Kvarstår då hyrorna. För att hyrorna ska kunna falla krävs fler hus. Jämvikten kräver alltså att ökad tillväxt medföljs av en ökad husstock och därmed ökade boendeinvesteringar.

Konsekvenser för konjunkturcykeln

Resonemanget övertygar förhoppningsvis om att ökad tillväxt för med sig ökade boendeinvesteringar. Dock har jag inte visat hur stor effekten är. En noggrannare undersökning ger dock följande regel:

Vid konstant räntenivå är bostadsbeståndets värde som procent av BNP konstant, och bostadsbeståndet växer lika fort som BNP.

Det här innebär att investeringar i bostäder som procent av BNP är lika med bostadsbeståndets deprecieringstakt plus BNP-tillväxt. Detta innebär att när BNP-tillväxten avstannar riskerar man att få en stor efterfrågeminskning i byggbranschen. Detta förstärker de procykliska tendenserna i efterfrågan och förklarar delvis allvaret i Greklands, Spaniens och Irlands recessioner.

Image

Addendum:

För att se om teorin kvalitativt inte ger tokiga prediktioner har vi en graf över Residential Fixed Investment som procent av BNP och BNP-tillväxt i USA under efterkrigstiden. Lutningen på grafen är för liten för min teori, men det kvalitativa sambandet är starkt och vid nolltillväxt prediceras investeringar på 4.7% av BNP vilket ligger inte långt ifrån en rimlig deprecieringstakt för bostadsbeståndet.

Addendum 2:

Om någon mer formell ekonom undrar över huruvida modellen går att skriva med mer algebra och mindre ord kan man skicka ett mail så får man matten. Här stödjer jag dock Paul Krugmans syn att matematiken är som en byggnadsställning som man använder till att stadga upp intuitionen, och att när modellen är klar ska dess nyckelinsikter gå att förklara med enkel engelska (eller i mitt fall, svenska).